Kanske dags att skriva en förlossningsberättelse? Det är väl likest o göra det nu när man för en gångs skull kände lite motivation för det ;)

Jag började känna 2 dagar innan, ganska kraftiga sammandragningar, värkar.  Första natten innan kunde jag bara sova någon enstaka timme, för det gjorde ändå rätt ont tyckte ju jag. Somnade 2 ½ timme på morgonkvisten :) Och skönt var det med lite sömn. Jag var igång som vanligt under dagen, var på stan en snabbis, joxade på här hemma, jag tänkte inte riktigt på att det var igång, för hur ska man veta då det var första gången? Jag trodde bara det var vanliga förvärkar. Men så var icke fallet, vet man ju nu hädanefter. Haha :)

Natten innan sov jag ingenting alls. Ringde in till förlossningen kvällen innan, de sa att jag skulle ta en varm dusch, ta mig något att äta, ta två panodil, o blöta en handduk o sen värma den i mikron o lägga över där jag hade ont. Barnmorskan trodde inte att det var på gång ännu, hon trodde att det var ganska länge kvar innan det var dags. Hade klockat värkarna o dom var inte nog regelbunda. De kunde komma var 5:e minut ibland, ibland kunde det dröja upp till en kvart mellan varje gång, o kanske mer. Så hur ska man veta? Klart man litar på dom som kan :)  Det gick absolut inte att sova, för nu hade mina förvärkar (som jag trodde att det var) blivit ännu värre, ont gjorde det. Kunde inte sova, inte sitta, inte ligga o kunde knappt stå heller. Usch! Gick till o med o la mig i soffan mitt i natten ifall det skulle kännas bättre, men det kunde jag ju bara drömma vidare om... Jag var sååå trött, knappt någon sömn på 2 nätter, så ni kan ju tänka er själva.

Så morgonen efter kring 9 ringde jag in igen o sa att den där duschen, panodilen o handduken hjälpte inte ett smack, o sa att jag har riktigt ont nu. Meeeen BM tyckte att jag skulle stanna hemma så länge jag bara orkade o kunde, men är det så att du inte orkar mer så ring in igen o säg till ifall du kommer in. Vilket jag då gjorde. Klockan 12 ringde jag in igen o sa att nu kommer jag, för jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag har så ONT. Så vi tog våra grejer o åkte in. Hade absolut inga förhoppningar om att vi skulle bli föräldrar den dagen, jag trodde mer på att vi skulle bli hemskickade. Bilfärden var fruktansvärt jobbig, nu kom värkarna var 5:e minut konstant i bilen. Jag kunde knappt sitta still, andaaaaas lugnt o sansat :)

Väl framme på BB vid klockan 13. In på förlossningsavdelningen, satte en BM på en ctg kurva, för att se hur tätt sammandragningarna/värkarna var. Sen var det skiftbyte. Fick en annan barnmorska, vilket visade sig vara VÄRLDENS UNDERBARASTE, GOASTE barnmorska :) Man kände sig verkligen i trygga händer. Hon var verkligen supergo. Och från Kalix var hon, så vi hade ju något gemensamt!

Hon skulle känna hur öppen jag var... Vilket resulterade i att jag var öppen redan 7 cm, jaaaa, 7 CM! Inte konstigt att jag hade haft riktigt ont då kanske!? Haha, hon tyckte att jag hade gjort ett fruktansvärt bra jobb som hade varit hemma så länge :) Nåja. Sen fick jag ta ett varmt bad, o det var verkligen skönt! Efter badet fick vi gå till vårat rum, förlossningsrummet. Hade tänkt ta epiduralbedövning, men då jag badat klart var det ingen idé. Jag var nästan öppen helt då. Så lustgasen var min enda "bedövning".

Vattnet gick aldrig, så BM fick ta hål :) Kring 4 fick jag börja krysta. Och det var då det tog låååång tid..... Det hände inte så mycket fast jag krystade, eller det hände väl något, men det gick oerhört segt. Jag blev tröttare o tröttare. Plus att jag var trött efter 2 nätters förlorad sömn, eller trött. Jag var HELT SLUT!! BM beslutade att mina värkar inte var nog långa o inte nog kraftiga, så jag fick dropp i hopp om att dom skulle bli kraftigare o längre. Dock hjälpte inte det alls. Tiden gick.... Och vid kl 20 fick vi ta hjälp utav en sugklocka, en som skulle vara snällare mot mig "där nere" om man så säger, hehe. Men den lossnade 2 gånger, så vi fick ta den andra, som är kraftigare i järn typ. Och då kom hon, våran underbara Wilma :) Kl 20:35 kikade hon ut.

Känslan då dom la henne på min mage är obeskrivlig! Den måste upplevas för att förstå :) Hon var så oerhört fin, o det första jag sa till Jonas var: "Åh, det är en flicka. Det är ju en Wilma."

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv! Jag älskar dig Wilma ♥

Här är hon alldeles nyfödd, bara några minuter gammal. Och där ser ni även märket efter sugklockan.
Vilket välkomnande va!? Stackarn :)