Sitter här o äter min pastasallad nu. Gott är det, verkligen!!
Tänkte nämna en sak som jag tänkt på ett tag. Och det irriterar mig!
Det handlar om vänner.

Finns faktiskt några stycken som vänt sig till mig då dem varit så himla ledsna för det ena o det andra.
Ids inte dra upp orsaken till varför, det är oväsentligt.
De har hur som helst ringt mig, då det varit jätte ledsna o sökt tröst kan man väl säga?
Självklart ställer man upp o lyssnar o försöker få dem glada osv. Man försöker hur mycket som helst.
Inget hjälper, hur mycket man än försöker så det man säger går in i ena örat o ut genom det andra lika fort.

Men om man tänker tillbaka lite, hur mycket hörde dem av sig till mig innan de var ledsna?
Inte var det ju speciellt mycket egentligen. Jag kanske inte heller har varit så bra på det, men har iaf försökt några gånger, o då det inte passat så ids man ju inte hålla på hur länge som helst. Varför är det alltid JAG som
ska höra av sig? Gör det själv nån gång...

Nåja, åter till tröstandet.
När man väl har försökt göra dem glada o det inte hjälper, till slut orkar man ju inte själv. Man blir ju nertryck o deprimerad av deras bekymmer, eftersom det har kännts som om det vore mitt eget problem. För gör man inget, så säger dem att det vil ta livet av sig, o det vill man ju verkligen inte ska hända.
Ni förstår hur man känner sig?!

Men sen då. När allt har tagit sin tid o det kommit över det som det varit ledsen över. Och allt är som vanligt igen.
Man hörs lite då o då. Så fort det är nå små tjaffs om vad som helst, så när man säger vad man tycker eller tänker så får man sig en utskällning av att man är otrevlig, o inte behöver vara sur. Fast man inte är det. Dem säger ju att man ska vara ärlig, o då man är det får man sig en utskällning för det!? Och ibland behöver det inte handla om ärlighet, utan bara allmänt att man låter otrevlig. Det finns de vänner som varit svin otrevliga, snäsiga, dryga, mm. mot mig utan anledning. Inte får man vara det tillbaka, NEJ NEJ.

Det jag vill få fram är...
När man ställt upp så mycket så som jag gjort då mina vänner varit ledsna för nått. Spela roll vad.
Och sen kan de ha mage o vara hur otrevliga som helst utan anledning, o man själv inte får säga nått, för så fort man gör det är man ju elak, otrevlig o att "alla" är så otrevliga mot "hon/han" fast "hon/han inte vet varför o känner sig värdelös o är ledsenl" osv. Tänk på hur ni beter er mot den som ställt upp på er, i flera månader. Men det kanske inte är värt nått? Vad vet jag? Man undrar ju då man blir behandlad så efterår.
Ska man acceptera sånt beteende, när man varit så snäll o ställt upp till 100% på den människan? Även fast man fått höra, bakvägen att "hon" sagt att hennes kompisar inte ställt upp 100% på "henne"??

Jag tänker absolut INTE acceptera det nå mer. Nu är det färdigt!!
Gå till någon annan om ni ska ha tröst eller vad som helst. Jag tänker inte ta mer skit, eftersom
jag vet att jag skulle få det förr eller senare. För det är samma varje gång!!
Nu ska jag också bli den elaka, otrevliga, dryga typen, o inte bry sig ifall, mot alla som är så mot mig. Ingen annan bryr sig ju om "dem" är otrevlig, snäsig osv osv. Varför ska jag då också göra det!?

Tycker ni att jag har fel, eller?

Jag vill bara få sagt att jag tycker ni ska tänka först innan ni beter er som skit. Tänk på vad personen faktiskt
har gjort för "dig". Eller hur?